kimpus

Min familj är en så kallad trasig familj… En familj där kommunikation är helt främmande. Visst vi talar med varandra, men jag hade lika bra kunnat vara helt ensam i rummet. Den ena säger något samtidigt som den andra spyr ut alla otrevligheter över den andra. Det är inte själva orden som känns mest utan det är när man ser den andra slicka sina sår och drunkna i sin eländighet.
Hon har det inte lätt men ändå så är det hon som är länken åt oss alla. Utan henne hade vi gått under i alla slagord. Hon är egentligen ingen stark kvinna, men en gång i tiden var hon det. Det var innan när han också var inne i familjeporträttet.
 Han har endast lämnat en skugga kvar i detta hus och hans ord hörs mest bara genom en telefon. Man kan kanske säga att han gav upp. Men nu känns det bara som att vi är hans ”andra” familj, den andra familjen som han skäms över. Han fick en andra chans till att starta om sitt liv med en ny kvinna och en son, en son som han alltid velat ha. Men vi i detta huset får ingen andra chans, detta är vår verklighet. Jag vet inte riktigt hur han tänker, men han var inte den enda som inte orkade vara kvar i detta hus. Hans så kallade order kommer genom luren och vi hör det bara som skrik, en stark, högljudd röst som säger till oss att sluta bråka. Det kan vara enkelt att säga det men att göra det, är en helt annan sak när man inte alls ligger på samma våglängd som den andra…
Den andra… Det är hon som sätter huset i gungning och får resten till att verka helt obetydliga. Det är hon som trampar på vad den äldsta säger i huset och skiter i hennes vänlighet. Hon säger vad hon vill och hade lätt kunnat riva hela huset om hon inte fick som hon ville, men hon brukar inte få sin vilja igenom. Ändå håller hon på dag ut och dag in och gör våra liv till ett rent helvete.

Huset skakar fortfarande från den senaste jordbävningen. Grannarna hängde ut genom sina fönster och undrade säkert vem det var som hade dött. Ingen har dött, men på hennes gälla stämma där nere hade man utan tvekan kunnat tro det. Hon gräver sig ner i sin egna lilla värld och tror att alla ska tycka synd om henne, men ingen tycker synd om en som gör ens vardag till en vaken mardröm.
Jag undrar när hon kommer vakna och verkligen få känna hur blod smakar och inte bara se det på alla andra. Hon tror själv att vi alla är emot henne, men det är hon som går emot sig själv. Det är hon som bara gräver sin grop djupare och djupare genom att fortsätta med dessa glåpord och idiotiska slag på väggar/golv/dörrar. Hon är så egoistisk att hon bara sticker mitt i alltihop och lämnar kvar det kaos hon skapat. Det är det som är det värsta, för när hon går det är då vi kan pusta ut, det är då den äldsta kan börja och samla ihop sig själv och även mig. Men vi har inte lång tid på oss, för bara några minuter efter att stormen dragit ut genom dörren kommer det där samtalet och det där bekanta skrikande rösten.

Hur kan man vara så blind att man inte ser hur mycket man kan såra andra personer utan att ens röra dom. Alla dom onda ord och hetsningar är en annans åsikt och tyvärr går det rakt in i hjärtat på den jag älskar och värdesätter mest, hon som alltid lyckas att hitta den där borttappade saken som du letat efter så länge. Eller hon som du alltid ser när du vänder dig om, hon kommer aldrig lämna din rygg fri. Jag märker att allt detta som händer nu gör att hon känner sig mindre, och mindre värdefull. Jag förstår inte hur man kan gå ut genom en dörr och inte titta tillbaka eller ens känna sig skyldig för att hon sitter uppe hela natten och väntar på dig när hon inte vet var du är.

Fan vad jag ska klaga då...