kimpus

Denna kärlek.... Det är den största jag någonsin känt hur kan man bara vända ryggen åt det & fortsätta livet som om ingenting har hänt. Varför ska hon vara så envis. Varför kan man inte bara släppa ilskan & låta kärleken ta över igen. Hon sa själv att hon aldrig varit så här kär & det är den bästa känslan någonsin, för alltid & evigt bla bla bla. Hur fan kan man bara släppa det?! Hur kan man bara va så envis att man skiter i det som en gång var det vackraste & viktigaste i världen.

Jag kan inte sluta tänka på alla stunder... Ästad, Ven, Tivoli, lägenheten, alla mysiga middagaer ute, stunderna i Mölle... Fan allt bara passerar som om det vore mig i ett annat liv. Fan vad jag saknar den kärleken!!!

 

Ändå kan jag bli så arg på henne... då hon smsar mig när hon är full & vad alla idioter säger till henne ute bara för att jälvas. Som att jag skulle ha varit med någon annan en vecka innan det tog slut?! Vad fan är det för jävla bullshit, det skulle aldrig någonsin falla mig in att ens titta åt någon annans håll. Sen att jag inte har någon ångest?! Det är den enda känslan jag haft hela mitt liv.. Att jag inte visar det är kanske en annan sak.

När jag är som mest sårad det är då jag gör ALLT för att det inte ska synas. Som jag fått lära mig sen tidig ålder att aldrig visa sig sårad eller svag.

 

Hon har verkligen bestämt sig för at hata mig... & det gör ont! För det enda jag gör är att älska henne... Allt jag ändrat på & gjort annorlunda för hennes skull var utav kärlek, ändå kan hon inte ändra på sin enivshet eller svartsjuka för oss, Varför är jag den som ska ändra på mig?! Hon anser sig nog vara perfekt & det är alla andra det är fel på. Man måste mötas halvvägs & det gjorde hon aldrig...

 

Kontakterna jag har tagit upp igen som hon tvingade mig att bryta med får mig att inse hur långt ifrån MITT liv jag var. Hon skapade mig till någon annan som jag aldrig var, jag aggerade kanske utifrån det men på insidan har jag alltid varit samma person.som skrikit för att få utlopp om allt jag saknade & hade ångest för. Det fick aldrig komma ut för nämnde jag ens det så blev det bråk.

Just nu längtar jag efter att prata med N. hon har alltid förstått mig & kunnat vara en spegelbild av hur jag aggerar & tänker. Dessa nya vänner jag fått & knutit band med är underbara! Har så kul med dom men det finns inget som kan ersätta det jag hade med Nathalie... Det som är har varit & jag kan inte göra något åt det, det bästa jag kan göra är att acceptera nuet & försöka göra idag ännu bättre.

 

Efter ett uppehåll med psykologen träffade jag henne idag igen... Vi hade en hel del att prata om.

Hoin gav mig en förklaring på varför jag känner & reagerar som jag gör... Efter som att jag aldrig tagit tag i mina problem utan bara skjutit fram på det hela tiden & tryckt undan det med alkohol & droger så finns det kvar där hela tiden. Hon bad mig att se mina problem som en vulkan som ligger vilande. Allt samlas på & till slut när jag får panik så väller allt över & jag tänker inte utan bara reagerar på alla problem som jag har tryckt ner, där av så gör jag saker utan att tänka för jag gör vad som känns bäst just för den stunden... Det går inte att tänka när man har så mycket inom sig eller att resonera för sig själv utan det hela är en handling utav vrede, ångest, deprission & misshandel av mig själv. 

 

Hon märkte att jag hade tryckt bort väldigt mycket utan att ta tag i det... då ber hon mig att blunda & känna efter, tänka tillbaka, våga sakna & föreställa mig att jag är tillbaka i hennes famn. Då började jag storgråta! Jag hatar att känna så här sa jag varför måste jag känna?! Jag vet att jag måste känna & sörja för att kunna gå vidare men det suger att känna. Saknar bara weed ännu mer då... Måste säga att jag är nära nu... Jag är så sugen på det & att bara skita i allt är väldigt frestande.

 

Jag är så duktig på att peka fel hos mig själv & vara självkritisk att jag ser inte de sakerna som jag faktiskt gör rätt. Jag lägger så mycket fokus på mina fel att jag till slut får panik & hatar mig själv... Jag tänker bara "men jag förtjänar detta för det är mitt eget fel" där fick min psykolog säga till för att vara så självkritisk & ta åt sig så mycket utav vad andra säger byggs också bara på till det negativa.

 

När jag sa att jag saknade & hade tänkt mycket på X så sa hon men vad hindrar dig från att ta upp kontakten med henne... & det fanns ju bara mina ursäkter om vad som tidigare har varit fel för någon annan. Jag lever inte det livet längre & ska BARA tänka på vad som är bäst för mig själv utan att skada de nära mig så klart. Men hade jag verkligen mått bra av att ha tillbaka X i mitt liv eller går jag bara tillbaka till gammalt då?

Enda jag är rädd för är att fastna i gamla vanor igen...

Vilken jävla idiot gjorde alkohol lagligt & weed olagligt... Måste varit en alkolist! Jag menar när man dricker går man ut & gör dumma saker som man senare ångrar, allt vett flyger ut ur huvudet på en, man lämnas ensam i sina spyor & med en för jävlig baksmälla dagen efter. För att inte tala om hur dyrt det är 1000 kr kan springa iväg bara så & du kommer inte ens ihåg på vad, bara stirrar ner i ett tomt glas. 

Tacka vet jag för weed som kostar 200 kr där har du din helkväll... Inte fan har du ångest dagen efter inte heller något du ångrar för du somnade framför tvn till en bra film. Värsta som kan hända är att ditt munch tog slut & var tvungen att gå ut & köpa mer i solbrillor mitt i natten. Vad är felet med det?! 

Kan bli så irriterad på detta!!!

 

153 dagar....

Bröt ihop helt när jag var ute i fredags... Såg bilden på henne & det var allt som behövdes för att jag skulle dras ner till golvet igen. Bokstavligt talat.. Saknaden blir inte mindre... Kärleken försvinner inte heller. 

 

Fuck vad jag saknar henne!

Kan inte göra något utan att jag tänker på henne.... Hon är med mig i tankarna i allt jag gör. Tankar som "sist jag var här var med henne, sist jag gjorde detta var med henne" Denna kärleken kommer aldrig försvinna.. Har aldrig saknat någon så här tidigare, har heller aldrig känt denna smärtan av att vara hjärtekrossad. Jag har inte bedövat det på något sätt utan pratar om det, skriver, gråter... Men det känns inte som det blir bättre. Att bara röka & få det till att försvinna hade varit enkelt men jag är färdig med att rymma från mina problem. Jag måste lära mig något av detta & jävlar det gör jag! Att jag till & med går till en psykolog & erkänner mina problem är framsteg för mig, ingen är perfekt. Men för henne kan jag göra vad som helst... För henne hade jag kunnat gå genom eld & simma över de djupaste havet... Jag hade kunnat gå runt jorden för att komma till henne. Men all den kärleken är kanske inte till någon nytta längre...

Jag somnade gråtandes... vaknade upp & som en lavett kom den där ensamhetskänslan som alla andra mornar att du inte är där att kyssa "god morgon". Det är inte en bra dag om jag inte vaknar upp bredvid henne. 

Samma sak varje morgon... den förvirrade känslan av att först inte veta var jag är & varför hon inte är sidan om mig, sen kommer smärtan & suckandes vänder jag mig om för att önska att allt är en mardröm & jag kommer vakna upp sidan om henne igen. Men det händer inte...

I början pendlade jag hela tiden mellan arg & ledsen... Jag kunde inte stå ut med att inte veta om vi skulle bli tillsammans eller inte. Jag har märkt att när det är något jag inte kan kontrollera eller ändra så väljer jag att förstöra det istället & bara stöta denna personen ännu längre bort. Jag tål inte att sträva i ovisshet. När det enda jag vill är ha henne nära som alltid. Jag gör dumma saker som jag ångrar för att sluta tänka eller behöva stå ut med tanken av att blivit lämnad & förstört det som var min luft tidigare. Det enda jag vill är självklart att allt ska bli som det var förut & att vi kan mötas på mitten.. Jag har aldrig varit så här kär eller varit så säker & jag vet att hon känner samma.. hur hon känner nu vet jag dock inte & det är inget jag kan kontrollera heller. Jag hoppas & önskar att hon någon gång kan lägga detta bakom sig & att då endast kärlek finns kvar... För jag kommer aldrig någonsin sluta hoppas, önska eller älska.. Det gör så jävla ont & veta att jag förstört en så här fin kärlek... Jag mådde så jävla bra med henne & jag vet att jag också fick henne till att må bra! Det fanns inte något jag inte kunde göra för henne, men alla är vi mänskliga & gör fel ibland.. Men jag har aldrig gjort något med mening att skada henne eller vår kärlek. Ingen är felfri men för henne så var jag jävligt nära, men det är omöjligt att vara helt perfekt. Men tillsammans & för varandra var vi perfekta!

 

Ååh jag saknar henne så jävla mycket, jag saknar hennes närhet, hennes kyssar, hennes kramar, hennes blickar & hur hon log när hon såg på mig, jag saknar våra underbart mysiga kvällar & äventyr ute, jag saknar att känna mig älskad av henne & känslan av att allt kommer lösa sig, jag saknar att ta hand om henne & få henne att känna sig speciell, jag saknar att komma hem & bli mött av en varm famn & mjuka kyssar, jag saknar att spendera all min tid med henne & bara känna detta lugnet av att livet är för jävla bra ändå! Utan henne är världen kall, tråkig & ensamt. Jag saknar min andra halva & hjärtat svider & värker konstant... Jag vill kunna få älska henne igen...

Jag saknar henne så jävla mycket... kan inte sluta tänka på allt vi hade ihop, hur kul vi hade & hur underbart kär jag var... Jag saknar att ha henne vid min sida & aldrig känna mig ensam. Jag älskade att hon var där & mötte mig när jag kom hem & överöste mig med pussar & kramar. Alla mysiga stunder i soffan, alla roliga äventyr vi hade, alla våra lyxdagar eller dagar då vi bara var hemma & låg i soffan en hel dag. Hon är den jag älskar att spendera tid med & finns aldrig någon som kan mäta sig med henne. 

 

Har aldrig varit så här kär.....

Idag är allt skit jobbigt igen. Jag kan inte sluta tänka på henne ALLT påminner om henne var vi varit, vad vi gjort. Ville skriva till henne idag att jag saknar henne men det spelar nog ingen roll, hon hade inte ens svarat. Men jag vill verkligen att hon ska veta att jag älskar henne sjukt mycket & saknar henne så fruktansvärt mycket! Det gör så jävla ont & vara utan henne, utan att känna henne nära eller känslan av att vara halv & ett brustet hjärta med ständigt en klump i halsen när man försöker hålla tårarna tillbaka..

Jag kan inte släppa henne bara så där, efter allt vi gjort tillsammans & varit med om så har jag ALDRIG älskat så här förr & jag vill inte bara kasta bort det..

Idag pratade vi om min barndom... hur det hade med saken att göra fattade jag inte. Men min smarta psykolog kunde lägga ihopa detta & ge mig anledningen till varför jag förstör hela tiden när jag mår som bäst.

 

Min pappa har alltid jobbat mycket & hade sällan tid för mig & min syster... Han lovade så mycket hela tiden att vi skulle till tivoli, gå på bio, åka till legoland, disneyland osv. Men det blev aldrig av. Som barn lyser man ju upp direkt när man hör det & packar väskan direkt & väntar vid dörren tills han kommer... Men i de flesta fallen kom han aldrig. Jag blev besviken om & om igen för att han aldrig kunde hålla vad han lovade. Men eftersom det är min pappa gav man aldrig upp hoppet. Hoppet om att han faktiskt skulle komma denna gången & ge oss den utflykten han lovade. Jag lärde mig att man kan aldrig lita på någon... Till & med min pappa har sagt detta på senare dagar... - Lita aldrig på någon, inte ens mig! Mhm det känns ju bra & stabilt!

 

I tonåren bestämde jag mig för att ALDRIG låta mig själv bli sårad igen! Jag skulle aldrig bli besviken av någon eller lita på någon. Jag satte mig en överposition... Men det jag inte visste det var att jag förstörde bara för mig själv... Genom att vara den som bröt löften så skulle jag aldrig bli besviken... Men det jag inte visste var att jag skulle bli besviken på den personen jag spenderar ALL min tid med... Nämnligen mig själv! Jag var så upptagen med att se till att aldrig bli sårad av någon annan att jag gjorde detta mot mig själv.

 

Jag ville inte köpa detta med att barndommen påverkar det man gör idag & min psykolog sa - Möjligt att 20% av dig är din pappa, 20% din mamma men resten är du & dina val påverkas av vad du varit med om.

Mitt undermedvetna av att aldrig vara den som blir sårad ligger kvar & för att komma över detta måste jag känna & bearbeta.. Gå genom smärtan & ta in hur det känns att såra någon annan...

 

Jag har hela tiden undrat om hur nästa kärlek ska kännas... hur jag vet om det är på riktigt, hur jag vet om det är äkta kärlek.. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna samma som första kärleken & jag hade rätt... detta kändes ännu mer. Mitt första förhållande i den "verkliga" & "vuxna" världen. Första gången jag kunde känna utan droger som dämpade mig hela tiden vågade jag lita på denna kärleken & lät mig själv känna helt & hållet... Det var den mest underbara känslan jag någonsin kännt! Men ändå skulle mina gamla spöken komma & förstöra det...

 

Jag kände att jag har fått nog av att göra samma misstag om & om igen när jag inte ens vet varför... Varför jag hela tiden ska förstöra för mig själv när jag mår som bäst. Jag bokade första bästa psykolog jag kunde hitta & var där 2 timmar senare då hon hörde på mig att jag behövde prata av mig...

Under besöket berättade jag allt för henne om hur bra jag mådde & att jag alltid förstör för mig själv när jag inte ens vill. Hur bearbetar man såna här saker, hur lär man sig att aldrig göra om samma misstag igen? När jag alltid bedövat smärtor, sorger & problem med droger vet jag inte hur man hanterar jobbiga situationer. Har heller aldrig varit helt ensam för med droger vid min sida var jag aldrig ensam...

 

Hennes svar var typiskt nog - Blunda & känn efter, hur känner du nu?

Jag svarade - För jävligt! Hur ska detta hjälpa mig?

Hon sa - Det måste göra ont för att du ska kunna lära dig något. För denna smärtan du känner nu kommer påminna dig om att aldrig göra om samma misstag igen & det är så man bearbetar, tar åt sig & går vidare.

 

 Detta med att blunda & känna smärtan gör jag varje dag. Tänker på vad jag gjort & hur det sårar andra.. Hela tiden har jag varit så egoistisk inte bara mot N. utan även mot min familj... De gångerna jag valt att sticka iväg & röka istället för att komma hem på en familjemiddag eller bara umgås.. De gångerna jag fick 100 lappar i present såg jag bara droger... Det suger!! Jag är färdig med att såra & vara egoistisk... jag är färdig med att göra saker utan att tänka sen inte ens kunna förklara varför jag gjort som det blev..