kimpus

Efter ett uppehåll med psykologen träffade jag henne idag igen... Vi hade en hel del att prata om.

Hoin gav mig en förklaring på varför jag känner & reagerar som jag gör... Efter som att jag aldrig tagit tag i mina problem utan bara skjutit fram på det hela tiden & tryckt undan det med alkohol & droger så finns det kvar där hela tiden. Hon bad mig att se mina problem som en vulkan som ligger vilande. Allt samlas på & till slut när jag får panik så väller allt över & jag tänker inte utan bara reagerar på alla problem som jag har tryckt ner, där av så gör jag saker utan att tänka för jag gör vad som känns bäst just för den stunden... Det går inte att tänka när man har så mycket inom sig eller att resonera för sig själv utan det hela är en handling utav vrede, ångest, deprission & misshandel av mig själv. 

 

Hon märkte att jag hade tryckt bort väldigt mycket utan att ta tag i det... då ber hon mig att blunda & känna efter, tänka tillbaka, våga sakna & föreställa mig att jag är tillbaka i hennes famn. Då började jag storgråta! Jag hatar att känna så här sa jag varför måste jag känna?! Jag vet att jag måste känna & sörja för att kunna gå vidare men det suger att känna. Saknar bara weed ännu mer då... Måste säga att jag är nära nu... Jag är så sugen på det & att bara skita i allt är väldigt frestande.

 

Jag är så duktig på att peka fel hos mig själv & vara självkritisk att jag ser inte de sakerna som jag faktiskt gör rätt. Jag lägger så mycket fokus på mina fel att jag till slut får panik & hatar mig själv... Jag tänker bara "men jag förtjänar detta för det är mitt eget fel" där fick min psykolog säga till för att vara så självkritisk & ta åt sig så mycket utav vad andra säger byggs också bara på till det negativa.

 

När jag sa att jag saknade & hade tänkt mycket på X så sa hon men vad hindrar dig från att ta upp kontakten med henne... & det fanns ju bara mina ursäkter om vad som tidigare har varit fel för någon annan. Jag lever inte det livet längre & ska BARA tänka på vad som är bäst för mig själv utan att skada de nära mig så klart. Men hade jag verkligen mått bra av att ha tillbaka X i mitt liv eller går jag bara tillbaka till gammalt då?

Enda jag är rädd för är att fastna i gamla vanor igen...