kimpus

Denna kärlek.... Det är den största jag någonsin känt hur kan man bara vända ryggen åt det & fortsätta livet som om ingenting har hänt. Varför ska hon vara så envis. Varför kan man inte bara släppa ilskan & låta kärleken ta över igen. Hon sa själv att hon aldrig varit så här kär & det är den bästa känslan någonsin, för alltid & evigt bla bla bla. Hur fan kan man bara släppa det?! Hur kan man bara va så envis att man skiter i det som en gång var det vackraste & viktigaste i världen.

Jag kan inte sluta tänka på alla stunder... Ästad, Ven, Tivoli, lägenheten, alla mysiga middagaer ute, stunderna i Mölle... Fan allt bara passerar som om det vore mig i ett annat liv. Fan vad jag saknar den kärleken!!!

 

Ändå kan jag bli så arg på henne... då hon smsar mig när hon är full & vad alla idioter säger till henne ute bara för att jälvas. Som att jag skulle ha varit med någon annan en vecka innan det tog slut?! Vad fan är det för jävla bullshit, det skulle aldrig någonsin falla mig in att ens titta åt någon annans håll. Sen att jag inte har någon ångest?! Det är den enda känslan jag haft hela mitt liv.. Att jag inte visar det är kanske en annan sak.

När jag är som mest sårad det är då jag gör ALLT för att det inte ska synas. Som jag fått lära mig sen tidig ålder att aldrig visa sig sårad eller svag.

 

Hon har verkligen bestämt sig för at hata mig... & det gör ont! För det enda jag gör är att älska henne... Allt jag ändrat på & gjort annorlunda för hennes skull var utav kärlek, ändå kan hon inte ändra på sin enivshet eller svartsjuka för oss, Varför är jag den som ska ändra på mig?! Hon anser sig nog vara perfekt & det är alla andra det är fel på. Man måste mötas halvvägs & det gjorde hon aldrig...

 

Kontakterna jag har tagit upp igen som hon tvingade mig att bryta med får mig att inse hur långt ifrån MITT liv jag var. Hon skapade mig till någon annan som jag aldrig var, jag aggerade kanske utifrån det men på insidan har jag alltid varit samma person.som skrikit för att få utlopp om allt jag saknade & hade ångest för. Det fick aldrig komma ut för nämnde jag ens det så blev det bråk.

Just nu längtar jag efter att prata med N. hon har alltid förstått mig & kunnat vara en spegelbild av hur jag aggerar & tänker. Dessa nya vänner jag fått & knutit band med är underbara! Har så kul med dom men det finns inget som kan ersätta det jag hade med Nathalie... Det som är har varit & jag kan inte göra något åt det, det bästa jag kan göra är att acceptera nuet & försöka göra idag ännu bättre.

 

Efter ett uppehåll med psykologen träffade jag henne idag igen... Vi hade en hel del att prata om.

Hoin gav mig en förklaring på varför jag känner & reagerar som jag gör... Efter som att jag aldrig tagit tag i mina problem utan bara skjutit fram på det hela tiden & tryckt undan det med alkohol & droger så finns det kvar där hela tiden. Hon bad mig att se mina problem som en vulkan som ligger vilande. Allt samlas på & till slut när jag får panik så väller allt över & jag tänker inte utan bara reagerar på alla problem som jag har tryckt ner, där av så gör jag saker utan att tänka för jag gör vad som känns bäst just för den stunden... Det går inte att tänka när man har så mycket inom sig eller att resonera för sig själv utan det hela är en handling utav vrede, ångest, deprission & misshandel av mig själv. 

 

Hon märkte att jag hade tryckt bort väldigt mycket utan att ta tag i det... då ber hon mig att blunda & känna efter, tänka tillbaka, våga sakna & föreställa mig att jag är tillbaka i hennes famn. Då började jag storgråta! Jag hatar att känna så här sa jag varför måste jag känna?! Jag vet att jag måste känna & sörja för att kunna gå vidare men det suger att känna. Saknar bara weed ännu mer då... Måste säga att jag är nära nu... Jag är så sugen på det & att bara skita i allt är väldigt frestande.

 

Jag är så duktig på att peka fel hos mig själv & vara självkritisk att jag ser inte de sakerna som jag faktiskt gör rätt. Jag lägger så mycket fokus på mina fel att jag till slut får panik & hatar mig själv... Jag tänker bara "men jag förtjänar detta för det är mitt eget fel" där fick min psykolog säga till för att vara så självkritisk & ta åt sig så mycket utav vad andra säger byggs också bara på till det negativa.

 

När jag sa att jag saknade & hade tänkt mycket på X så sa hon men vad hindrar dig från att ta upp kontakten med henne... & det fanns ju bara mina ursäkter om vad som tidigare har varit fel för någon annan. Jag lever inte det livet längre & ska BARA tänka på vad som är bäst för mig själv utan att skada de nära mig så klart. Men hade jag verkligen mått bra av att ha tillbaka X i mitt liv eller går jag bara tillbaka till gammalt då?

Enda jag är rädd för är att fastna i gamla vanor igen...