kimpus

Jag vet inte vad som hänt eller vad som händer. I sommras var jag verkligen i mitt esse & jag mådde bra med allt, jag ville inte ändra något alls.

Sommaren försvann & jag visste att min bästa vän skulle lämna mig. Jag hanterade det inte på bästa sättet & jag har nog bara grävt ner mig ännu mer efter det. Jag tror att jag sökte desperat efter någon att älska som kunde älska mig tillbaka, någon som kunde dra upp mig & kanske fylla ut ett tomrum. Klart vill jag inte visa mig svag & det sitter nog kvar sen jag var liten. Ända sen jag kan minnas så innan pappa skulle åka iväg en längre tid så sa han hej då till mamma & pauline & till sist mig. Det dom inte visste är att han varje gång sa till mig "ta hand om dom jag vet att du kan det"

Jag vill fortfarande alltid ha mamma & Pauline under mina vingar & skydda dom mot allt. Jag känner konstigt nog ett ansvar för båda två, även ibland för pappa. Hur kan det bli så att man så gärna vill visa sig stark & ta hand om dom som står en nära & hur långt kan man gå? Jag vet att jag gör vad som helst för min familj, även om det hade inneburit att jag själv skulle ta skada utav det. Jag försöker hålla dom utanför den värld jag lever i & hur hårt jag faller nästan varje dag.

Med min andra familj, Alex, Marlene & Nadia, är det annorlunda. Jag behöver inte spela någon alls framför dom. För dom vet vem jag är & accepterar mig för den jag är, med dom får jag vara liten & bara må bra. Jag behöver inte vara rädd för att göra eller säga fel för dom vet varför i så fall, inga ord behövs med dom. Bara deras skratt & sättet dom får mig till att skratta får mig att må som bäst.

Jag pratade med Nadia igår & hon sa en smart sak som jag tänkt mycket på "Du var mycket mer självständig innan & du verkade må som bäst då. Du mår nog inte bra utav att begränsa dig för mycket"

Jag har inte riktigt sett det på det sättet, det var just ordet "självständig" som jag hakade upp mig på. Det är nog sant, när saker börjar bli för allvarliga har jag en tendens till att backa undan. Jag vet inte varför men jag är nog rädd & vill mest skydda mig själv. Men vad händer om man bryr sig så mycket om denna person så att man stannar för att man inte vill såra någon... Jag vet det blir bara fel i längden, men jag mår verkligen inte bra med begränsningar. Jag vill kunna känna mig så fri som möjligt & bara ha mig själv att tänka på. Jag vill inte att mina handlingar blir någon annans problem. Det blir ju tyvärr så & jag mår inte själv bra heller utav att såra dom jag älskar, tror inte att någon gör det. Att stanna med någon på grund av sympati är helt fel. Det värsta är när man verkligen kan se i någons ögon hur besvikna man har gjort dom. Det har nog gått för långt nu, klart ska man tänka på andra men inte så mycket att man själv mår dåligt utav det.

Jag hade verkligen önskat att jag hade varit annorlunda, att jag hade kunnat våga släppa den här känslan att ständigt jaga frihet ett tag & bara njuta av det som händer just nu. Eller är det verkligen jag som önskar det eller är det min önskan åt någon annan?

Men det är nog dags att testa sina egna vingar...