kimpus

Vilken jävla idiot gjorde alkohol lagligt & weed olagligt... Måste varit en alkolist! Jag menar när man dricker går man ut & gör dumma saker som man senare ångrar, allt vett flyger ut ur huvudet på en, man lämnas ensam i sina spyor & med en för jävlig baksmälla dagen efter. För att inte tala om hur dyrt det är 1000 kr kan springa iväg bara så & du kommer inte ens ihåg på vad, bara stirrar ner i ett tomt glas. 

Tacka vet jag för weed som kostar 200 kr där har du din helkväll... Inte fan har du ångest dagen efter inte heller något du ångrar för du somnade framför tvn till en bra film. Värsta som kan hända är att ditt munch tog slut & var tvungen att gå ut & köpa mer i solbrillor mitt i natten. Vad är felet med det?! 

Kan bli så irriterad på detta!!!

 

153 dagar....

Bröt ihop helt när jag var ute i fredags... Såg bilden på henne & det var allt som behövdes för att jag skulle dras ner till golvet igen. Bokstavligt talat.. Saknaden blir inte mindre... Kärleken försvinner inte heller. 

 

Fuck vad jag saknar henne!

Kan inte göra något utan att jag tänker på henne.... Hon är med mig i tankarna i allt jag gör. Tankar som "sist jag var här var med henne, sist jag gjorde detta var med henne" Denna kärleken kommer aldrig försvinna.. Har aldrig saknat någon så här tidigare, har heller aldrig känt denna smärtan av att vara hjärtekrossad. Jag har inte bedövat det på något sätt utan pratar om det, skriver, gråter... Men det känns inte som det blir bättre. Att bara röka & få det till att försvinna hade varit enkelt men jag är färdig med att rymma från mina problem. Jag måste lära mig något av detta & jävlar det gör jag! Att jag till & med går till en psykolog & erkänner mina problem är framsteg för mig, ingen är perfekt. Men för henne kan jag göra vad som helst... För henne hade jag kunnat gå genom eld & simma över de djupaste havet... Jag hade kunnat gå runt jorden för att komma till henne. Men all den kärleken är kanske inte till någon nytta längre...

Jag somnade gråtandes... vaknade upp & som en lavett kom den där ensamhetskänslan som alla andra mornar att du inte är där att kyssa "god morgon". Det är inte en bra dag om jag inte vaknar upp bredvid henne. 

Samma sak varje morgon... den förvirrade känslan av att först inte veta var jag är & varför hon inte är sidan om mig, sen kommer smärtan & suckandes vänder jag mig om för att önska att allt är en mardröm & jag kommer vakna upp sidan om henne igen. Men det händer inte...

I början pendlade jag hela tiden mellan arg & ledsen... Jag kunde inte stå ut med att inte veta om vi skulle bli tillsammans eller inte. Jag har märkt att när det är något jag inte kan kontrollera eller ändra så väljer jag att förstöra det istället & bara stöta denna personen ännu längre bort. Jag tål inte att sträva i ovisshet. När det enda jag vill är ha henne nära som alltid. Jag gör dumma saker som jag ångrar för att sluta tänka eller behöva stå ut med tanken av att blivit lämnad & förstört det som var min luft tidigare. Det enda jag vill är självklart att allt ska bli som det var förut & att vi kan mötas på mitten.. Jag har aldrig varit så här kär eller varit så säker & jag vet att hon känner samma.. hur hon känner nu vet jag dock inte & det är inget jag kan kontrollera heller. Jag hoppas & önskar att hon någon gång kan lägga detta bakom sig & att då endast kärlek finns kvar... För jag kommer aldrig någonsin sluta hoppas, önska eller älska.. Det gör så jävla ont & veta att jag förstört en så här fin kärlek... Jag mådde så jävla bra med henne & jag vet att jag också fick henne till att må bra! Det fanns inte något jag inte kunde göra för henne, men alla är vi mänskliga & gör fel ibland.. Men jag har aldrig gjort något med mening att skada henne eller vår kärlek. Ingen är felfri men för henne så var jag jävligt nära, men det är omöjligt att vara helt perfekt. Men tillsammans & för varandra var vi perfekta!

 

Ååh jag saknar henne så jävla mycket, jag saknar hennes närhet, hennes kyssar, hennes kramar, hennes blickar & hur hon log när hon såg på mig, jag saknar våra underbart mysiga kvällar & äventyr ute, jag saknar att känna mig älskad av henne & känslan av att allt kommer lösa sig, jag saknar att ta hand om henne & få henne att känna sig speciell, jag saknar att komma hem & bli mött av en varm famn & mjuka kyssar, jag saknar att spendera all min tid med henne & bara känna detta lugnet av att livet är för jävla bra ändå! Utan henne är världen kall, tråkig & ensamt. Jag saknar min andra halva & hjärtat svider & värker konstant... Jag vill kunna få älska henne igen...

Jag saknar henne så jävla mycket... kan inte sluta tänka på allt vi hade ihop, hur kul vi hade & hur underbart kär jag var... Jag saknar att ha henne vid min sida & aldrig känna mig ensam. Jag älskade att hon var där & mötte mig när jag kom hem & överöste mig med pussar & kramar. Alla mysiga stunder i soffan, alla roliga äventyr vi hade, alla våra lyxdagar eller dagar då vi bara var hemma & låg i soffan en hel dag. Hon är den jag älskar att spendera tid med & finns aldrig någon som kan mäta sig med henne. 

 

Har aldrig varit så här kär.....

Idag är allt skit jobbigt igen. Jag kan inte sluta tänka på henne ALLT påminner om henne var vi varit, vad vi gjort. Ville skriva till henne idag att jag saknar henne men det spelar nog ingen roll, hon hade inte ens svarat. Men jag vill verkligen att hon ska veta att jag älskar henne sjukt mycket & saknar henne så fruktansvärt mycket! Det gör så jävla ont & vara utan henne, utan att känna henne nära eller känslan av att vara halv & ett brustet hjärta med ständigt en klump i halsen när man försöker hålla tårarna tillbaka..

Jag kan inte släppa henne bara så där, efter allt vi gjort tillsammans & varit med om så har jag ALDRIG älskat så här förr & jag vill inte bara kasta bort det..

Idag pratade vi om min barndom... hur det hade med saken att göra fattade jag inte. Men min smarta psykolog kunde lägga ihopa detta & ge mig anledningen till varför jag förstör hela tiden när jag mår som bäst.

 

Min pappa har alltid jobbat mycket & hade sällan tid för mig & min syster... Han lovade så mycket hela tiden att vi skulle till tivoli, gå på bio, åka till legoland, disneyland osv. Men det blev aldrig av. Som barn lyser man ju upp direkt när man hör det & packar väskan direkt & väntar vid dörren tills han kommer... Men i de flesta fallen kom han aldrig. Jag blev besviken om & om igen för att han aldrig kunde hålla vad han lovade. Men eftersom det är min pappa gav man aldrig upp hoppet. Hoppet om att han faktiskt skulle komma denna gången & ge oss den utflykten han lovade. Jag lärde mig att man kan aldrig lita på någon... Till & med min pappa har sagt detta på senare dagar... - Lita aldrig på någon, inte ens mig! Mhm det känns ju bra & stabilt!

 

I tonåren bestämde jag mig för att ALDRIG låta mig själv bli sårad igen! Jag skulle aldrig bli besviken av någon eller lita på någon. Jag satte mig en överposition... Men det jag inte visste det var att jag förstörde bara för mig själv... Genom att vara den som bröt löften så skulle jag aldrig bli besviken... Men det jag inte visste var att jag skulle bli besviken på den personen jag spenderar ALL min tid med... Nämnligen mig själv! Jag var så upptagen med att se till att aldrig bli sårad av någon annan att jag gjorde detta mot mig själv.

 

Jag ville inte köpa detta med att barndommen påverkar det man gör idag & min psykolog sa - Möjligt att 20% av dig är din pappa, 20% din mamma men resten är du & dina val påverkas av vad du varit med om.

Mitt undermedvetna av att aldrig vara den som blir sårad ligger kvar & för att komma över detta måste jag känna & bearbeta.. Gå genom smärtan & ta in hur det känns att såra någon annan...