kimpus

Idag pratade vi om min barndom... hur det hade med saken att göra fattade jag inte. Men min smarta psykolog kunde lägga ihopa detta & ge mig anledningen till varför jag förstör hela tiden när jag mår som bäst.

 

Min pappa har alltid jobbat mycket & hade sällan tid för mig & min syster... Han lovade så mycket hela tiden att vi skulle till tivoli, gå på bio, åka till legoland, disneyland osv. Men det blev aldrig av. Som barn lyser man ju upp direkt när man hör det & packar väskan direkt & väntar vid dörren tills han kommer... Men i de flesta fallen kom han aldrig. Jag blev besviken om & om igen för att han aldrig kunde hålla vad han lovade. Men eftersom det är min pappa gav man aldrig upp hoppet. Hoppet om att han faktiskt skulle komma denna gången & ge oss den utflykten han lovade. Jag lärde mig att man kan aldrig lita på någon... Till & med min pappa har sagt detta på senare dagar... - Lita aldrig på någon, inte ens mig! Mhm det känns ju bra & stabilt!

 

I tonåren bestämde jag mig för att ALDRIG låta mig själv bli sårad igen! Jag skulle aldrig bli besviken av någon eller lita på någon. Jag satte mig en överposition... Men det jag inte visste det var att jag förstörde bara för mig själv... Genom att vara den som bröt löften så skulle jag aldrig bli besviken... Men det jag inte visste var att jag skulle bli besviken på den personen jag spenderar ALL min tid med... Nämnligen mig själv! Jag var så upptagen med att se till att aldrig bli sårad av någon annan att jag gjorde detta mot mig själv.

 

Jag ville inte köpa detta med att barndommen påverkar det man gör idag & min psykolog sa - Möjligt att 20% av dig är din pappa, 20% din mamma men resten är du & dina val påverkas av vad du varit med om.

Mitt undermedvetna av att aldrig vara den som blir sårad ligger kvar & för att komma över detta måste jag känna & bearbeta.. Gå genom smärtan & ta in hur det känns att såra någon annan...